Litteraturens
huvudstad
Paris är
kulturens huvudstad.
Litteraturens. Läsandets.
Över midsommar
besöker jag Eva, min fru, arkitekt, som vistas en månad på Centre Culturel
Suédois. Fyra dagar i Paris, kanske tionde gången sedan 1968.
Vi uppsöker
arkitektoniska milstolpar, som Corbusiers ”Villa Savoy” långt ute i förorten Poissy:
en underbar liten funkisbyggnad, en av de tidigaste, 1920-tal, ”weekendbostad”
för förmögen familj, vita väggar och pelare och glas och ramper och vitkaklade
kök och badrum och garage med plats för tre Citroëner.
Chaufför och
trädgårdsmästare hade egna rum.
Utsikt mot
Seine (nu övervuxen).
Sen övergav ägarfamiljen
huset – kanske tyckte det att det blev för modernt och sparsmakat, de var tydligen
egentligen inga esteter – och kriget kom och tyskarna och villan blev
lagerlokal för djurfoder och förföll alltmer men mot alla odds överlevde den. Renoverades
kring 2000, återställdes till sin forna storhet.
Det enda
störande inslaget nu är en rosenrabatt som inte var i Corbusiers stil, tvärtom
hade han angett att ingen trädgård, inga blommor skulle finnas, bara gräsmattor,
förtorkade eller ej.
Annars flanerar
jag längs kajerna och kastar skeptiska blickar in i boquinisternas dammiga gamla
boklådor, jag föreställer mig att de mest är till för turisterna, för att
upprätthålla bilden av ”Paris”. I varje fall att döma av det de visar upp som
lockbeten, mycket veckotidningar från 60-talet t ex. Men vad göms i lådornas
dunkel?
Annorlunda är
det med ”Shakespeare & Co”, den lilla bokhandeln som också är antikvariat (och
hotell tror jag) på rue de la Huchette nära Pont Neuf på vänstra stranden mitt
emot Notre Dame. (Observera att denna lilla gata fortsätter på andra sidan en
plantering, ett café och annan gata, till vänster, och det är där bokhandeln finns; ge
inte upp.)
Belamrade
hyllor från golv till tak, trånga gångar, exklusiva titlar, original och
nytryck, man vill köpa alltihop, på engelska alltså, mest från amerikanskt
beat-femtiotal, Ginsberg, Kerouac, Snyder & Co, men oerhört mycket annat
också, nytt och gammalt. Visst är Shakespeare & Co ett ideal för vilken
antikvariatsinnehavare som helst, och jag skulle gärna flytta mitt bokcafé från
Rörum och hit, fast det låter sig nog inte göra. Säkerligen en turistfälla även
detta, förstås, kolla guideböckerna! Men vad är inte det i Paris?
Möjligen
Bibliothèque Sainte Génevieve, som knappt nämns mer än i förbigående i någon
guidebok, ett litteraturens närmast oöverskådliga och helt okommersiella
tempel, det heligaste av alla Paris allra heligaste bibliotek (det finns ju en
del nyare dylika, anpassade till moderna krav), vid Pantheon.
Det är dessutom en
märkvärdig, på sin tid ytterligt modern byggnad från 1840-talet med gjutjärnsvalv
och glaspartier som välver sig likt en saluhall eller kanske snarare
järnvägsstation över en läsesal med 40 000 böcker längs väggarna, en balkong
runt om och flitiga studenter från hela världen läsande och skrivande vid
borden.
Den djärve
arkitekten hette Henri Labrouste (1801–1875). Man kan fråga sig hur myndigheterna
vågade ge honom bygglov? När det gäller själva konstruktionstekniken
kan man ju notera att själva Eiffeltornet, gjutjärnsbyggnaden framför alla, byggdes först ett halvsekel senare, 1889.
Som icke
registrerad låntagare får man stå i en liten avbalkning och andlöst betrakta hela
härligheten men icke beträda den. Personalen är dock mycket förekommande och
tycks uppskatta besöket av svenska turister, av vilka en dessutom är
författare. (Biblioteket har f ö den största samlingen nordisk litteratur
utanför Skandinavien men den finns inte längre kvar i byggnaden.) Vi får en
utförlig föreläsning dels på franska, tror jag, dels på engelska med svår fransk brytning,
och lyckas inte förstå särskilt mycket av någotdera. Man får fotografera men
måste då rikta kameran uppåt så att inga studenters ansikten fastnar på bilderna,
så mycket förstår vi i alla fall. Till slut kommer man inte att kunna fotografera nånting alls med människor på bilden.
När vi går ner
för trappan från läsesalen inser jag plötsligt att den enorma väggmålningen i
trapphallen förefaller bekant: debatten mellan Aristoteles och hans kompisar i filosofskolan i
Aten, av Raphaël, en konsthistorisk klassiker. Men det är väl ändå inte
möjligt? Nej, det är det förstås inte, det är en kopia från 1880-talet, men
ändå: närmare 10 x 6 meter, och under det lagrade dammet är det svårt att
skilja original från kopia.
Det finns i
detta fina bibliotek också ett litet kabinett med ”kuriosa” som under historiens lopp
tycks ha hamnat fel: indianpilbågar och dylikt, som snarare borde finnas på något etnografiskt museum, t ex Que de Branly. Men visst, varför inte?
Och den
pågående utställningen med vackra och udda volymer och bokomslag från Europas länder i
början av 1900-talet – jugend, art deco osv, även den i trapphallen – är mycket
sevärd.
Res dit!
